det var nog den sista gången i det där rummet,
det var nog då som det brast på riktigt,
märkligt eftersom det då redan gått ett par år sedan den egentliga händelsen,
som en blöt handduk i en träningsväska,
så kände hon sig,
illadoftande,
instängd,
utlämnad,
kall.
Sex kalla ögon som stirrar på henne,
knapprandet från hans dator när frågorna besvaras,
som ett förhör,
som om hon vore en brottsling sitter hon där i rummet med klibbig svett på ryggen,
rädslan kryper in under skinnet likt en blodigel på jakt efter nytt forsande blod,
hon vet om att varje ord är avgörande,
i huvudet dansar bilder av en blond kalufs och en liten varm hand i hennes förbi,
tårarna rinner trots att hon bestämt långt innan att hon inte fick gråta,
hon får ju inte visa sig svag,
för då hugger han,
som en arg kobra.
Med sitt gula leende och klara blick hugger han kniven i bordet framför,
hon rycker till,
tittar upp,
och
möts
av
ondskan
i
en
kropp
hon
en
gång
älskat
så
hårt
som
hon
nu
avskyr
den.
Hon stapplar ut,
faller ihop på ett gult smutsigt golv,
bakom en låst dörr,
i trygghet,
ensam.
Nu får det räcka,
oavsett vad som händer så får det vara nog,
för det där,
det kan inte vara tillåtet,
på något sätt och vis.
Hon känner starka armar kring kroppen,
doften av kärlek kryper in under skinnet,
sveper bort ondskan,
skapar nya drömmar,
i ett annat liv,
med den blonda kalufsen,
blåa och bruna ögon fulla av kärlek,
som aldrig släpper,
aldrig sviker,
trots allt de utsätts för.
medlitenilivet 